Berrätelsen om Chica!

Hej, detta är en väldigt sorlig historia, men ändå hoppfull. Ifall du är känslig bör du inte läsa detta....


Måndag: Jannica får syn på en häst
I morse flög vi ner hit till Nueva Andalusia i södra Spanien, för en veckas möte med alla andra Pollux-redaktörer. (Vi träffas varje år för att hitta på kul saker till våra hästklubbar.) Framme i konferenshuset ställde vi in våra väskor på rummen och gick sedan ut på terrassen för att titta på utsikten. Havet, bergen, en massa fina hus – och en häst, på ödetomten alldeles intill! Min första tanke var så klart: ”Åh, en häst! Den måste vi gå ner och hälsa på!” Men snart dök nästa tanke upp: ”Men fy, vad den ser mager ut … och den ser ut att vara fastbunden …”

Tisdag: Hästen är vanvårdad!
Gick ut på terrassen i morse igen. Hästen stod kvar på samma ställe som igår – i stekande sol – och den nickade våldsamt med huvudet hela tiden. Ikväll gick vi ner och tittade lite närmre på hästen. Vi gick inte innanför stängslet – dels vet vi inte om vi får lov, dels känner vi ju inte hästen. Men vi kom tillräckligt nära för att se att den är hemskt mager. Höftbenen sticker ut, länden är alldeles insjunken och alla revbenen syns! Usch, det här känns inte alls bra!

Onsdag:  Vi måste göra något
I morse hade alla fått upp ögonen för den stackars hästen. Vi kom överens om att vi skulle försöka få tag i ägaren och säga till honom att ta hand om sin häst! Vår konferensvärdinna pratade med ägaren, Fransisco, och han sa att vi gärna fick gå in i inhägnaden och mata hästen. Vid lunchtid var Fransisco där och gav hästen längre rep och lite torrt, vitt bröd att äta. Men han varken klappade eller pratade med den. Så ikväll samlade vi på oss all ”hästmat” vi kom över och traskade ner till hästen. Med oss hade vi äpplen, en honungsmelon, mörkt bröd och müsli samt flera litersflaskor med vatten. Vi fick ta oss in genom ett hål i stängslet. Och vilken fruktansvärd syn som mötte oss där! Hästen är så mager och har inget bete alls! Den har dessutom mugg och två otäcka sår – ett på nosryggen och ett på höger bakben. Såret på benet har hon fått av repet. Det stackars stoet verkar ha tappat livsgnistan helt och vi kunde knappt hålla tårarna tillbaka! Hundratals flugor sitter i alla hennes sår och hon försöker tappert att bli av med dem, speciellt de som sitter i det djupa såret på nosryggen. På den lilla yta där hästen står låg massor med skräp: järnrör, rostig ståltråd, gamla sprayburkar, plastflaskor och massor med krossat glas! Vi tog bort så mycket vi kunde och gav sedan hästen mat. Oj, vad den åt! Helst müsli och gärna honungsmelon! En döv man, som jobbar på handelsträdgården intill, fyllde på rent vatten i en grön tunna som någon ställt dit. Med tecken och gester förklarade han också att hästen aldrig blir riden eller klappad och att den får ytterst lite mat. På marken intill vattentunnan låg det gammalt vitt bröd! När vi kom tillbaka till huset hade vi bestämt oss – vi måste rädda den här hästen!

Torsdag: Kan vi köpa hästen?
Efter dagens möten undersökte vi möjligheterna att köpa hästen. Vi fick först och främst veta att Francisco, hästens oduglige ägare, kan tänka sig att sälja henne. Men han vill ha 3 000 euro för henne. Det är cirka 27 600 kronor och hutlöst mycket pengar för en häst i så dåligt skick! Men vi gav inte upp för det. Den norska redaktören känner en dansk kvinna som bor i Spanien, och som haft hästar. Hon kunde tyvärr inte ta emot ”vår” häst, men tipsade om ett ställe en bit från Torrevieja i sydöstra Spanien. Det heter El Rancho och drivs av Inga-Lill och Bo, som båda är svenskar. Hit kan man resa för att koppla av och simma i jättepoolen, dansa linedance, vara med på uteritter och rida lektioner för Leif Karlsson, en mycket duktig ryttare. Vi gick in på El Ranchos hemsida och var snart eniga om att stället verkar jättebra! Hästarna har stora boxar med var sin liten rasthage, men går för det mesta tillsammans ute i stora paddockar. Bettan ringde genast till El Rancho och visst var Bo och Ingalill intresserade av att hjälpa oss! Hurra!!! Ikväll fick vi också tag i en veterinär.

Fredag:  Veterinärbesök och förhandling
Veterinären kom i morse – en underbar man från Irland; lugn, vänlig, intelligent och med mycket gott handlag. Hans första kommentar var: ”Den här hästen svälter!” Ägaren hade visst varit hos henne igår kväll och sprayat såren med silverfärgat aluminiumspray. Okej, enligt veterinären, men inte lika bra som det blå sårspray han själv använde idag – det ska dessutom hålla flugorna borta. Men tyvärr verkar det som om de käkar upp sprayet och sedan återvänder tillbaka in i det öppna såret på nosryggen. De är vidriga och de plågar henne! Stoet har dessutom feber! Såret på hennes bakben är inflammerat och det är rejält svullet runt om. Och detta för att hon skurit sig på ägarens dumma rep! Veterinären gav henne en spruta med antibiotika. Strax innan lunch kom Francisco till vårt konferenshus – för nu var det bestämt: vi skulle köpa hans häst, om vi kom överens om priset! Chefen skötte förstås förhandlingen, men hjälp så nervösa alla vi andra var! Tänk om de inte kom överens! Men allt gick bra och nu tillhör det lilla stoet Pollux, vilket vi är så glada för. Vi kan inte rädda alla hästar som far illa, men en är bättre än ingen! Det är nästan som om  Angelica från ”Hästarnas Ängel” håller sin beskyddande hand över Chica och oss! Det visade sig att Francisco inte ens vet vad hästen heter. Han har bara kallat henne cavallio – det spanska ordet för häst. Så idag har vi döpt henne till Chica. Det betyder ”söt, liten flicka” och det är precis vad hon är! Runt 160 cm hög, gissningsvis delvis P.R.E. (andalusier) och med ett sagolikt vackert huvud! Hon är mellan 10 och 14 år. Åldern är svår att avgöra då hennes tänder är slitna efter all jord och småsten hon fått i sig när hon ätit av det vita brödet. Om ett par månader när hon ätit upp sig och fått lite hull kommer hon att vara mycket fin. Och om ytterligare några månader, när hon också satt lite muskler, kommer hon att vara en riktig skönhet! Det ser vi verkligen fram emot! Chefen kom idag även överens med Francisco om att han skulle släppa Chica lös i ”hagen” och ge henne mat tills hon flyttar.

Lördag: Chica är redan piggare!
Veterinären var här i morse igen. Han sprayade Chicas sår på nytt och gav henne en till spruta. Hennes temp har redan sjunkit, svullnaden i bakbenet har börjat gå ner och hon är mycket piggare! Tidigare har hon varit hängig och knappt orkat lyfta huvudet, men idag är hon mycket mer alert. Underbart! Enligt veterinären hade såret på Chicas bakben orsakat blodförgiftning om max två dagar och då hade hon varit döende! Efter veterinärbesöket handlade vi mer müsli och morötter. Sedan körde vi direkt tillbaka till Chica, som kom och mötte oss med vaken blick och spetsade öron.

Söndag: Hej då Chica!
Idag måste vi sorgligt nog säga hejdå till Chica. Hon kom som vanligt och mötte oss – lika vänlig och hungrig som förut. Vi höll henne sällskap medan hon ivrigt mumsade i sig både müslin och morötterna. Sedan kramade vi om henne ordentligt och var tyvärr tvungna att gå. Den här gången följde hon oss inte till hålet i stängslet – det var som om hon förstod att vi inte kommer att ses på ett tag. Men Chica får det bra nu. Imorgon och på onsdag kommer veterinären och tittar till henne igen. Och på torsdag kommer Bo och Ingalill körande de dryga 50 milen från Torrevieja – för att hämta henne till ett bättre liv.

Hästar i Spanien
Den norska redaktören Randi-Tone Overskeid bodde i slutet av 1990-talet ett år i Spanien. Den irländske veterinären David Hyde bor och arbetar där idag. De säger båda samma sak om hästhållningen i landet: ”I Spanien har man inte häst på samma vis som i till exempel Sverige. I Spanien är en man som äger en häst ’finare’ än en man utan häst. Dessvärre betyder inte det att mannen som köper en häst, kan något om hästar – eller ens att han tycker om dem! Men alla hästar i Spanien råkar naturligtvis inte ut för den här typen av ägare. Även i Spanien finns det många människor som älskar hästar och vet precis hur man tar hand om dem.”
Vi behöver heller inte ens gå utanför Sveriges gränser för att hitta vanvårdade hästar …

Chica fick ett nytt hem på El Rancho som ligger utanför Torrevieja. 19-åriga Rebecka Hall var den som tog hand om Chica när hon kom till gården.

Första mötet med Chica
Rebecka har levt nära hästar sedan hon var två år gammal och hästar är hennes stora passion. Rebecka har flera andra hästar som också har blivit misskötta av sina tidigare ägare och det finns ett extra starkt band mellan henne själv och dessa hästar. Det första mötet med Chica krossade nästan hennes hjärta. Hon berättade att Chica stod mitt i den varma solen med bara lite vatten. Ägaren hade lovat att ge henne mat, men det löftet hade han visst brutit … Nästan hela Chica var täckt av flugor som kröp runt inne i såren och i hennes ögon. Trots detta visade hon tillit och kämpaglöd. Rebecka och Bo gjorde rent såren och var sedan motvilligt tvungna att gå igen för att återkomma nästa morgon.
Oron som de haft för att Chica skulle vägra att gå in i hästtransporten var helt onödig. Chica nästan sprang in, som för att så fort som möjligt komma bort från platsen och hennes förra ägare. Det fanns en kamera inne i transporten så Rebecka kunde se stoet under hela turen hem, vilket var bra för den tog många, många timmar! Men Chica uppförde sig exemplariskt hela den långa vägen till El Rancho …

Chica är trygg!
Turen blev lite extra lång på grund av att de i sista sekunden upptäckte att några viktiga papper saknades och för att de var tvungna att stanna och svampa henne med ett medel mot parasiter (en lag man har när man fraktar hästar i södra Spanien). Men detta ordnades och äntligen var de på väg. De nådde El Rancho sent på kvällen och de ställde in Chica i en stor härlig box med ett tjockt lager halm. Hon fick gott hö som hon åt med god aptit och glädje! Hon snusade runt i boxen en liten stund, sedan la hon sig till rätta och sov tryggt hela natten. Detta är faktiskt väldigt ovanligt, hästar lägger sig mycket sällan ner på ett nytt ställe, men Chica kände sig nog väldigt trygg och kunde nu äntligen slappna av …
Nästa dag var det tid för skönhetsvård – ordentlig tvätt och lite klippning. Chica kände sig nog som en drottning efter sin makeover. När hon släpptes ut i hagen sprang hon runt och rullade sig, samtidigt som hon gnäggade av glädje!

Trevligt med nya kompisar!
Efter några dagar var det dags att möta några av de andra hästarna. Den första som hon fick hälsa på var Baileys, ett sto på cirka 20 år. De blev bästa kompisar direkt och Chica protesterade högt när de försökte ta bort Baileys igen. Stackars Chica hade ju varit ensam så länge, och hon har nog känt sig fruktansvärt ensam! Lite senare fick hon träffa Romantico, och här blev det verkligen romantiskt – helt enkelt kärlek vid första ögonkastet! Chica måste ha trott att hon hade kommit till hästarnas paradis!

Alla är förtjusta i Pollux häst ...
Alla på El Rancho beskrev Chica som en otroligt söt, snäll och tillitsfull häst som man blir förälskad i med en gång. Jag kunde självklart knappt vänta på att få träffa henne och när jag sedan såg in i de stora intelligenta ögonen kunde jag nästan inte känna igen den Chica som jag hade sett på de första bilderna! Hennes päls glänste och såret på nosen hade läkt. Hon hade redan lagt på sig lite i vikt, men hon får maten i små portioner för att undvika kolik. Hon gnäggade, och jag gick in i boxen för att klappa henne. En helt otrolig häst! Hon var precis så söt och älskvärd som alla hade beskrivit. Hur kunde den förra ägaren behandla henne så dåligt?! Jag blir illamående av att tänka på vad hon har gått igenom, stackars liten, men nu är hon trygg.

... och Chica njuter av all mysig uppmärksamhet!
Ingen har ridit Chica än, de måste först vara säkra på att skadan på hennes ben har läkt helt, men hon har varit med ute på tur, och blivit ledd i grimskaft och annars blir hon longerad. Rebecka berättade att Chica har ett otroligt tålamod och ett gott lynne. Hon njuter av att bli klappad och gosad med och hon älskar uppmärksamhet.


CHICA BERRÄTAR:

En dag kom en man till El Rancho. Han heter Geir och jag märkte med en gång att han förstod oss hästar. Geir behandlade mig milt och bestämt, och pratade lugnt och mjukt till mig på ett främmande språk. Även om jag inte förstod orden så visste jag att han ville mig väl.
När sol och måne hade bytt plats på himmeln två gånger kom Geir tillbaka tillsammans med Inger och jag förstod att allt skulle förändras. Inger var ledsen och kramade mig gång på gång. Jag fick många mulpussar och sedan ledde de in mig i en hästtransport som hade ett fint rött hästhuvud på sidan. Snart började hjulen att rulla …

I transporten hade jag mat och vatten och Geir tog ut mig för att sträcka på benen med jämna mellanrum.

Så en dag rullade vi in på en gård där luften fylldes av välkomstgnägg från tio hästar. Jag släpptes i en stor och härlig hage och ni kan tro det var skönt att få sträcka ut. De andra hästarna gnäggade till mig och sa att nu hade jag kommit på besök hos en riktig hästkännare. De kallade honom rätt och slätt för ”Chefen” och sa att jag inte skulle vara rädd om han tänkte träna lite med mig. Jag förstod inte alls vad de menade …

Men nästa dag fick jag uppleva något som faktiskt förändrade hur jag ser på de tvåbenta. ”Chefen” dök upp i min hage med en långpisk. Vad ville han mig? Jag kände med en gång att han var mycket speciell. Han koncentrerade sig helt och hållet på mig och jag blev lite osäker och kände att jag ville gå på lite avstånd. Men varje gång jag gjorde det så följde han efter mig på kors och tvärs genom hela hagen. Jag sprang och han sprang efter. När jag stannade, stannade han. Så höll vi på en stund.

När jag stod stilla gjorde han lite märkliga saker med långpisken. Ena stunden dunkade han lätt med den på min bak – och i nästa ögonblick kliade han mig på halsen med pisken. Hm, vad menade han med det?

Jag kände en sorts press från ”Chefen”, men varje gång jag såg på honom var det som om pressen minskade. När jag sprang och han sprang efter kändes det till slut som om han ville säga ”spring om du vill, men du kan inte springa ifrån mig”.

Till slut tänkte jag, okej, jag vill se vad ”Chefen” vill mig – och då var det som om någonting löstes upp inom mig och jag kände ett stort lugn.

Trista saker som tidigare har skett i mitt liv, människor som har gjort mig ont, saknad, sorg och ensamhet – allt var plötsligt som bortblåst. Nu kunde jag förstå de tvåbenta
på ett helt annat sätt, vilken lättnad. Det
var som om jag hade ”knäckt en kod”.

Jag insåg att människor kan vara bra flock­ledare och det kändes tryggt. Nu stod jag lugnt och bara myste med ”Chefen” och förstod vad de andra hästarna hade försökt säga till mig.

De kommande dagarna tränade både Geir och ”Chefen” mig och jag hängde glatt på. Men en morgon lastade Geir mig i transporten igen, och vi rullade iväg.


Vägens slut för Chica:

Åren fram till hösten 2008 var nog de bästa i Chicas liv. På väg till hennes nya hem i Norge fick hon uppleva fantastiska saker ...

Ni har i höstens klubbtidningar kunnat följa Chicas resa genom Europa och läst om alla spännande platser hon har besökt och människor som hon har träffat. I förra klubbtidningen avslöjade vi att Chica har spenderat hela sommaren på Geirs gård i Norge och hon har verkligen haft en underbar tid där. Vi berättade också den tråkiga nyheten att hon har cancer, men eftersom Chica mådde bra, var glad och inte verkade sjuk, var både vi och veterinären optimistiska och hoppades på ett långt och härligt liv för henne.

Men ... ödet har en egen vilja och en regnig dag i september blev Chica förkyld. Detta påverkade hennes cancer dramatiskt. Hon fick infektioner i kroppen, hennes aptit försämrades och hon hade svårt att hänga med de andra hästarna ... Vi människor har ett ansvar gentemot våra älskade djur att bestämma när det är nog, när det är dags att ta farväl ...
Två olika veterinärer undersökte Chica och båda gjorde klart för Geir att det fanns ingen utväg – Chicas liv på jorden var slut.

Så en regning eftermiddag hämtade Geir vår älskade häst och gick med henne över ängarna. Han gav henne äpplen och morötter och massor med kärlek och omsorg innan han ledde in henne i en grästäckt inhägnad där veterinären väntade. Den sista promenaden med henne var mycket känslosam och svår eftersom Geir hade blivit väldigt förtjust i vår söta häst. Men Geir kände stor tröst i att Chica var modig och glad till slutet, och hon hade inte ont. Veterinären gav henne en spruta och inom några sekunder somnade Chica in. Senare kommer hennes aska att begravas nere vid sjön där det också kommer att finnas en spe­ciell minnesplats för Chica.

Det känns ledsamt att behöva berätta det här för er medlemmar. Vi vet att ni har älskat att läsa om Chica och hennes liv och vi hoppas att ni kommer att älska att se filmen om henne. Till sommaren får ni en till film som handlar om Chicas liv med Geir i Norge!

Om ni någon gång undrar om Pollux gjorde rätt som räddade Chicas liv i september 2006, titta bara på bilden tagen då och den fantastiska bilden tagen på henne ute på de gröna fälten i somras!

    

Det här är redaktörernas sista farväl till vår mycket speciella häst:Tack Chica, för att du visade oss att det alltid finns hopp oavsett hur djupt mörkret verkar.
Tack för att du visade oss att vi är starkare tillsammans.
Tack för att du visade oss att vi kan påverka saker – om vår vilja är stark, kan vi hjälpa andra.
Tack för att vi har fått lära känna alla fantastiska människor som bryr sig om alla djurs välbefinnande.
Tack för att vi fick titta in i din själ när du var som mest sårbar och svag. Vi kommer aldrig att glömma dina mörka vänliga ögon.
Tack för att du visade oss så stort förtroende trots att din tidigare erfarenhet av människor inte varit positiv.
Tack för att vi fick vara en del av ditt nya liv.
Tack för all glädje du gav oss och medlemmarna runt om i världen.
Vi har delat glädje över ditt tillfrisknande och sorg när du blev sämre.

Du var så lycklig nu. De senaste fem månaderna har du njutit i ett hästparadis, lekt och simmat i sjön, upplevt vänskap med andra hästar och vävt starka band med din nya vän Geir.
Det är otroligt sorgligt att din sjukdom inte kunde stoppas. Chica, vår kära vän, vi ville inte låta dig lida.

Tack för allt som du gav oss. Vi kommer aldrig att glömma dig.
Från och med nu får du vandra på de evigt gröna ängarna ...

Vackert va? Och nu så är hon i hästhimmlen Trapplanda och betar på gröna ängar och galloperar i fridfull gallop. Ses sen alla läsare :)